Till Riksförbundet
Gå till distrikt

Gammalt industriminne Mölnbacka – Trysils vedgård

På Klippudden mellan Hinsnorets gamla järnvägsstation och Runn låg Hinsnorets timmergård, även kallad Mölnbacka-Trysils vedgård. Idag är området skogbevuxet och det är svårt att se spår av en flerårig industriell verksamhet.

Länk till karta: Här!

 

 

Birgitta Poluha berättar:

 ”Som barn har jag ett starkt minne av att varje gång vi gick till Hinsnorets station för att åka rälsbussen in till Falun transporterades det stora buntar med timmerstockar i luften från Runn och över rälsen upp på land. Det var litet hisnande att som liten se de tunga lassen hopbundna med kedjor gunga över rälsen där vi skulle åka med tåget”

Denna verksamhet var Mölnbacka-Trysils upplagsplats av virke för vidaretransport till bolagets sulfatfabrik i Deje och sulfitfabrik i Forshaga.

 

Flottningshistoria

Flottningstimmer togs under tiden fram till ca 1955 upp ur Dalälven vid Borlänge eller fördes genom Torsång upp i Runn och boxerades till sågverk runt sjön. Timmer kom även från Hosjön och vidare in i Runn. Cellulosaindustrier som behövde massaved köpte stor del av flottningsvirket från Dalälven. Runt Runn fanns också vid seklets början en hel del sågar som inte utnyttjade sitt överskottsvirke. Detta virke köptes upp bl.a. av Mölnbacka-Trysil AB. Runn hade järnväg både på sin norra och västra strand och kom att utnyttjas för upplastning av timmer från vattnet till järnväg.

 

Timmergården etableras

Företaget Mölnbacka-Trysil ägde inga egna skogar i Dalarna utan köpte avverkningsrätter på auktion varje höst av olika markägare.

Enligt ett arrendekontrakt skrivet mellan jägmästare Bertil Nylén på Hinsnorets gård och företaget började Mölnbacka -Trysil utnyttja Hinsnoret som upplagsplats 1927 – 1928. Detta kontrakt sträckte sig från 31 maj 1926 och 30 år framåt. Sedan förlängdes arrendet och upphörde i maj 1971.

Johan och Margareta Lundberg ägde fastigheten Hinsnoret 1:7 som såldes 1927 till Mölnbacka-Trysil. Den användes som bostad för de anställda. När verksamheten upphörde såldes fastigheten till Ingrid och Evert Karlsson.

 

Industriell hantering av timret

På bilden: Kranen ute i sjön

En stor kran förflyttade massavedsbuntarna ur vattnet. Dessa buntar kunde innehålla 7 – 8 kubikmeter ved och vägde ca 1 ton. Därefter transporterades buntarna på en linbana in till land och placerades i höga travar. Kranarna lastade också virket på järnvägsvagnar på ett spår med anslutning till järnvägen Bergslagsbanan som gick över Hällefors, vidare till Kil och Göteborg. Under flottningssäsong arbetade fem man vid Hinsnorets virkesupplag.

 

Olyckan den 25 oktober 1949

Tidigt på morgonen störtade de två kranarnas fackverkstorn samman, både det inre landburna tornet och det som stod ute i sjön. En person klämdes till döds. Man har inte med säkerhet kunnat ange vad som var orsaken till olyckan. Förmodligen berodde den på en kombination av utslitning och överbelastning.

Torkel Nylén, som befann sig vid en järnvägsövergång några hundra meter från olycksplatsen, berättar att arbetskamraterna inriktade sig på att hjälpa en överlevande som var inklämd i manöverhytten i tornet.

Det inre markbaserade tornet störtade över järnvägsspåret och rev ned elledningarna. Tågen mellan Falun-Borlänge fick tillfälligt dras av ånglok sträckan Falun-Ornäs. Kranarna byggdes upp igen efter olyckan, och det inre tornet försågs med en stadigare konstruktion. 1951 var verksamheten igång igen.

På bilden: Den fallna sjökranen

Verksamheten upphör

Avvecklingen av timmerupplaget i Hinsnoret påbörjades 1955. De fem anställda började då tömma upplaget av virke. Nytt virke, som nu transporterades med lastbil till Hinsnoret, lastades där direkt på järnvägsvagnar. Upplagsplatsen utnyttjades alltså inte längre, så när virkeslagret var tömt upphörde alla tillförsel av virke.

När alla lösa inventarier lastats på järnvägsvagnar för vidaretransport till Värmland upphörde verksamheten i Hinsnoret.

På fotot från 1960: Timmerterminalen är tömd på timmer

Först 1964 började uppröjningen efter verksamheten på området. En del av området har planterats med gran och en hel del är bevuxet med slyskog. De enda bestående förändringen inom området är den cirkelformade bank, som byggdes upp för pendelkranens räls. Den utgör nu underlag för vägen ut mot Klippudden.

Forshaga pappersmasse- och pappersbruk drevs till 1969. Bruket i Deje sysselsatte som mest 200 arbetare och verksamheten pågick där till 1988.

Dessa uppgifter är i huvudsak hämtade ur en 10 p. uppsats som Stina Hallin i Hinsnoret har skrivit.